Efter utloppet av trilogin (The Seer 2012, To Be Kind 2014 och The Glowing Man 2016), fungerade Leaving, Meaning som en naturlig återhämtningspaus, men då den första låten från uppföljaren The Beggar (Paradise is Mine) släpptes, steg förväntningarna på att något remarkabelt skulle få se dagens ljus midsommarafton 2023.
De börjar komma upp i respektabla åldrar, de där rockhjältarna. Michael Gira är 69 år. Det är väl ingen ålder i dagens värld, men har man varit musikaliskt aktiv i olika skepnader sedan slutet av 1970-talet, har man kanske gjort sig förtjänt av lite vila. Och kanske överlåta mitt musikaliska arv till yngre förmågor.
The Beggar verkar åtminstone vara en förberedelse på detta. Särskilt uppenbart blir detta i stycket Michael is Done och i synnerhet textraden "When Michael is gone, some other will come" gör åtminstone mig en smula orolig. Ända tills jag påminns om att det ju är det här han alltid gör. Michael Gira bygger ju igen bara, sin vana trogen, en skulptur av betraktelser av sig själv och av sig själv i förhållande till omvärlden. Huruvida den är vacker, är väl upp till betraktaren att avgöra, men knappast kan man på något sätt konstatera att den inte skulle vara ärlig och uppriktig. Självdistansen är alltid uppenbar och det självutlämnande kan lätt uppfattas, betraktat genom fördömandets glasögon, som en sorts självförakt.
_cover.jpg)
The Beggar är inte enbart den introspektiv betraktelse av tillkortakommanden. Den är också i sig en evolution. På ett sätt ett konceptalbum där varje stycke tar vid där det förra slutade.
Skivans inledande akustiska gitarr i låten The Parasite är lika närvarande i rummet som lyssnaren och ger oss inget annat val än att betrakta det som skapas på nära håll och intill oss. Rösten konkretiserar och förankrar det i övrigt musikaliskt abstrakta och kontemplativa. En identitetskris som kräver en tillbakablick på det som en gång varit. En identitetskris som ifrågasätter självet i sig och självet i förhållande till omvärlden. En klaustrofobisk känsla av självisolering inträder och understryks av raderna "There is no way out, there is no way in. I wonder what you are, I wonder where I am. I wonder if an image is realer than the thing"
Swans kompositioner är så gott som alltid en rörelse framåt och ibland uppträdande som kontrast till något mer trevande låtar. Inte minst tack vare den pulserande basen och det något mer öppna sångspåret i Los Angeles: City of Death. En självsäker betraktelse som i slutändan kanske visar sig inte vara mer än en villfarelse.
Med The Beggar återgår Michael Gira och Swans till det koncept som utvecklades och underhölls under de tre nämnda albumen i trilogin. Album sönderfallande i två delar var inte ett helt okäntupplägg redan innan bandets mer än 10 åriga uppehåll. Inte heller arrangemang som fullständigt ignorerar populärmusikens trygga och förutsedda. Men en motsvarande dramaturgisk båge som dessa album uppvisar, har åtminstone jag aldrig upplevt. En dramaturgi som trots enträgna analyser och övertygelser, lämnar åtmistone mig med förvåningens finger i häpnandens mun. Och jag tror faktiskt det kan vara en del av målsättningen. Att förbrylla recensenter och andra övertolkare. Låt musiken tala för sig själv!
Vitsord: 5,1 / 7