Fortsätt till huvudinnehåll

Godflesh - Streetcleaner (1989)

Justin Karl Michael Broadricks musikkarriär inleddes då han var i tretton års åldern, med hemmainspelade kassetter som han gav ut under namnet Atrocity Exhibition (den verkliga nerden kan härleda namnet till en Joy Division låt). Några år senare och efter ett antal musikaliska experiment (i synnerhet tillsammans med G.C Green och Paul Neville i Fall of Because (som den verkliga nerden kan härleda till en låt av Killing Joke) som senare skulle återuppstå i Godflesh), värvades Broadrick som gitarrist Napalm Death. Ett sammanhang som han övergav efter en hel del demoinspelningar, otaliga liveframträdanden och efter att ha deltagit i bandets inspelning av A-sidan till sin skivdebut.
Godflesh inledde sin skivkarriär med den självbetitlade EPn som första gången publicerades 1988 på bolaget Swordfish. Digby Pearson på skivbolaget Earache (som vid det laget hade gett ut bl a Napalm Deaths debut Scum), fick nys om Godflesh, som anslöt sig till hans stall efter att ha blivit övertalade om att fokusera på att spela in och ge ut ett debutalbum, som efter tre inspelningssessioner utmynnade i det som är dagens skivtips.
Om Napalm Death kan beskrivas som extrem i sin säregna riktning så kan Godflesh säkert beskrivas som minst lika extremt i en, på sätt och vis, diametralt motsatt uttrycksriktning. Aggressiviteten och intensiteten är i och för sig lika påtaglig här som där, men tempomässigt hinner Napalm Death utföra sitt hundrameterslopp 100 gånger snabbare. Godfleshs instrumentering består av skrikande, distorderade gitarrer, en pulserande högljudd bas och ett maskinellt trumspår framfört av Alesis HR-16. Sånguttrycket är skriande kargt och misantropiskt.
Streetcleaners LP version består av 10 låtar, CD versionen av 14, den re-mastrade CD versionen från 2010 av 14+12 och denna youtubeversion av 14.
Det är ingen easylistening man som lyssnare inbjuds till och antagligen inte den första plattan man tar till om man vill utforska industrimetalens karga landskap. Vill man däremot utmana sitt musiköra och sitt tålamod, rekommenderar jag den här skivan varmt. Om man nu inte helt enkelt behöver just ett dylikt ljudlandskap för att hitta ett välbehövligt lugn.
Favoritlåtar: Christbait Rising, Devastator, Mighty Trust Krusher, Wound, Dead Head
Genre: Industrial, industrial metal, post metal
Betyg: 6,5 / 7

Populära inlägg i den här bloggen

Album of the Year 2024

2000 Underworld - Everything, Everything 2001 Silverbullit - Citizen Bird 2002 Circle - Alotus 2003 José Gonzáles - Veneer 2004 Silverbullit - Arc Light 2005 Bolt Thrower - Those Once Loyal 2006 Ben Frost - Theory of Machines 2007 Anna Ternheim - Leaving On A Mayday 2008 Meshuggah - ObZen 2009 Maserati - Passages 2010 Killing Joke - Absolute Dissent 2011 Kreng - Grimoire 2012 Swans - The Seer 2013 Klaus Schultze - Shadowlands 2014 Gnod - The Somnambulist’s Tale 2015 Everything Everything - Get To Heaven 2016 Swans - The Glowing Man 2017 King Gizzard & The Lizard Wizard - Flying Microtonal Banana 2018 Scars On Broadway - Dictator 2019 Tool - Fear Inoculum 2020 Paradise Lost - Obsidian 2021 Carbon Based Lifeforms - Stochastic 2022 Final - It Comes to Us All 2023 Steven Wilson - The Harmony Codex 2024 Everything Everything - Mountainhead Har du någonsin sett en film som känns som att du sett den tidigare? Som att varje scen som följer inte bara är självklart uppenbar, utan också som a...

Fleshquartet - Fire, Fire (1996)

 "Fläska på, grabbar" sa Thåström och så fick de heta det. Fläskkvartetten , eller Fleshquartet de gånger ställt in siktet internationellt. Officiellt bildat 1983. Samma år bidrog de med sina stråkar på Imperiets låt Alltid rött, alltid rätt och på den efterföljande turnén. Fem år senare gjorde de väl sin skivdebut under eget namn och egna kompositioner. Den plattan döptes till What´s Your Pleasure och på de tre låtar som innehåller sång, bidrar Freddie Wadling . Så som han skulle göra så många gånger under kvartettens karriär. Kvartett ska tas med en nypa salt. Lätträknade är de gånger som Fläskkvartetten uppträtt som en kvartett, men fyra var de killar som träffades under sina studier på Kungliga musikhögskolan i Stockholm redan på 1970-talet. Två violinister och två cellister med varierande musikaliska bakgrunder och inspirationskällor. Visst, ibland lirar de traditionell klassisk musik, men de egna kompositionerna är så gott som alltid kryddade med rock- och punkinf...

Tiamat - A Deeper Kind of Slumber (1997)

Vid det här laget hade Johan Edlund sedan länge skakat av sig det svenska dödsmetallspöket som han sprang ur under sent 1980-tal. Senast efter debuten Sumerian Cry , integrerades de gotiskt inspirerade tongångarna i Tiamat s fjälliga kompositionskropp och fick vart efter allt större utrymme tills de ungefär vid tidpunkten för uppföljaren till  A Deeper Kind of Slumber inte var mycket mera än en generad replik av Andrew Eldritch senare utgivningar. Nu kanske det verkar som om Tiamat är ett enmansprojekt och det är det i viss mån. Åtminstone om man ser till bandets medlemsomsättning och vem det är som skapar det mesta. Så väl textmässigt, musikmässigt, visuellt, och konceptuellt så är det just Johan Edlund som står som upphovsmakare. Han har dessutom alltid ett finger i burken då det gäller produktion. Om inledningsstycket i denna text anses vara pejorativt, är det bara för att försöka skapa någon sorts balans i reflektionen.  A Deeper Kind of Slumber är nämligen ett mästerv...