Opeths sjätte album Deliverance utgavs 2002, sju år efter debuten Orchid. Det kanske man inte skulle tro då man lyssnar på dem sida vid sida. Om man inte såg bandlogon som pryder omslagen skulle man kanske inte tro att det ens handlar om samma band. Men det gör det åtminstone till hälften. Vid det här laget hade Mikael Åkerfeldt så gott som helt tagit över rodret vad gäller komposition, textförfattande och koncept. Ännu här handlar det primärt om ett extremt ljudlandskap. Man kan till och med argumentera för att det till delar handlar om det mest extrema i Opeths diskografi. Ett rätt intressant faktum i och med att Deliverances systeralbum Damnation, som spelades in parallellt, fullständigt kontrasterar åtminstone gällande uttryck. Men det är en annan historia i och med att dessa två utgivningar knappast på något annat sätt inbjuder till spekulation kring att de representerar två sidor av samma mynt.
Vid det här laget var bandet dessutom mer samspelta än någonsin. Deliverance är det tredje albumet som representerar samma uppsättning och senast här har vi vårt första exempel på att om man som medelmåttig trumslagare hoppar på Opeth-tåget så förvandlas man relativt snabbt till en högklassig dito. Efter att Martin Lopez sedan hoppade av ett antal år senare har två motsvarigheter upprepat samma bedrift. Dessutom exponentiellt snabbare. Detta är också det andra samarbetet mellan Steven Wilson (Porcupine Tree) och Mikael Åkerfeldt. Ett samarbete som fortsätter än i dag, om än delvis i andra former.
 |
| Omslaget är kreerat av Opeths go-to konstnär Travis Smith |