Den 22 november verkar vara ett lämpligt utgivningsdatum åtminstone för vissa konceptalbum. På 50 års jubileumsdagen för denna, släppte det svenska progmetalbandet Opeth sitt tredje konceptalbum The Last Will and Testament. Mer om det kan du läsa om i ett annat inlägg om du vill.
The Lamb Lies Down on Broadway är Genesis sjätte studioalbum och det sista med sångaren, flöjtisten och visualisten Peter Gabriel. Diverse artistiska slitningar inom bandet hade bubblat under ytan redan en tid och i och med Gabriels skiftande fokus inför och under inspelningarna av skivan, skulle slitningarna alltså få splittrande konsekvenser.
Även om textförfattandet tidigare hade fördelats på flera medlemmar i bandet, var storytelling nog Peter Gabriels forte från dag ett. Tanken var att kulminera detta med det konceptuella narrativet på The Lamb Lies Down on Broadway. En berättelse som starkt bidrar till den musikalliknande känsla som löper genom albumet och även om det naturligtvis är av fördel att inmundiga konceptet som helhet så finns naturligtvis (som sig bör) en del toppar och dalar i den dramaturgiska bågen. Vid en första lyssning ter sig eventuellt dessa diametrala motsatser alltför kontrastrika och därmed en för stor utmaning för en otålig lyssnare 50 år senare.
 |
| George Hardie från designgruppen Hipgnosis har skapat skivomslaget |
Eftersom undertecknad inte är någon särskilt stor anhängare av konceptalbum per se, överlåter jag det textmässiga narrativet till den som själv vill ta del av det, och fokuserar istället helt på de instrumentala och vokala delarna.
Phil Collins bidrar inte ännu här med mycket i kompositionsväg, men närmar sig nu sin peak i sitt trumspel. Ett gott exempel är accentueringarna under Tony Banks solon i In The Cage, liksom det naturliga flowet genom hela albumet. Collins bakgrundssång på Carpet Crawlers utgör dessutom ett fullgott exempel på hur de bägge sångarnas röster kompletterar varandra. Tony Banks virtuositet vid klaviaturen och mellotronska utsvävningar, skvallrar om vem som var den största musikaliska drivkraften i bandet under den här tiden. Mike Rutherford är i mitt tycke en musiker som alltför ofta faller mellan stolarna. Det är de facto han som ofta har ett viktigt finger bakom de mest minnesvärda låtarna i Genesis diskografi. Det samma kan sägas om gitarristen Steve Hacket, som trots sina oförglömliga gitarrmelodier, får en alltför undanskymd roll i bandet. Ett faktum som han dock revanscherar med låtarna Hairless Heart (som Tony Banks i och för sig inte kan låta bli att köra över med sina keyboardmelodier) och Here Comes the Supernatural Anaesthetist.
The Lamb Lies Down on Broadway är en helhet som tidsmässigt sträcker sig över en och en halv timme, innehållande 23 låtar på fyra sidor vinyl eller två CD skivor. Lyssna på hela skivan och gör det gärna upprepade gånger. Det är en konceptuell djupdykning som definitivt är värt besväret.
Genre: Progressiv rock