Att Nordirländska Therapy? inbjöds till att göra en remixversion av industrimetalbandet Pitchshifters låt Diable året efter att Troublegum släpptes, är faktiskt inte så långsökt som man först kanske tänkte. Jag har absolut ingenting emot Joy Division och covers på klassiska bands välkända låtar tenderar ofta att sväva ut i en hyllning till originalversionen. Så är verkligen inte fallet då det gäller Therapy?s version av Isolation. Här har vi ett band som lika intensivt som de uttrycker sina egna låtar, tar till sig andras i syfte att göra dem till sina egna. Det gäller såväl Isolation som Diable. Låtar dessutom från vitt skilda ursprungskällor.
Lite sorgligt är det kanske. Då jag inför denna tillbakablick lyssnade igenom Troublegum i syfte att friska upp minnet, var det med facit på hand nog inget annat än enstaka låttitlar och -ordningar som behövde fräschas upp. Om nu plattan tematiskt behandlar olika fenomen kring tonårsangst så passar den lika bra för gubbar med medelåldersdito. Texterna liksom riffen och melodierna är inpräntade i hjärnbarken och flyter lika lätt som låtarna som passerar en efter en.
Inga regler får vara utan undantag. Den för mig heliga maximen att det fulländade albumet innehåller 10 låtar, varken mer eller mindre, håller i det här sammanhanget bara till det att följdfrågan "vilka låtar skulle du välja bort" dyker upp. Nu tycker jag kanske inte att alla låtar håller 10 poängs-klassen, men jag tror ändå att helheten den här gången gör sig förtjänt av hela 14 låtar. Även om skivan mäter endast 46 minuter hade nog intensiteten i låtar som Trigger Inside, Brainsaw och Knives knappast gett lyssnaren samma skjuts om de alla omgivits av likasinnade stycken. På samma sätt blir för mig toppnumret Unbeliever just ett toppnummer kanske just för att Die Laughing strax innan är plattans minst lyckade. Åtminstone i mina öron.
Genremässigt är Troublegum rätt unikt. Hur som helst är det ett riffbetonat album vi har att göra med. Riff som inte sällan luktar metal framförda i rocktappning. Gitarristen Andy Cairns sångmelodier är catchiga utav helvete och sitter som sagt lika rotade 30 år efter att albumet släpptes. Även om det är just det nämnda som i mitt tycke gör albumet till en av klassikerna, så kan man inte undgå rytmsektionens betydelse och intensitet. Om gitarrerna kanske är framförda med betoning på omsorgsfullhet utan att pruta på intensiteten, så gäller det motsatta för såväl bas (Michael McKeegan) och trummor (Fyfe Ewing).
7 februari 1994 släpptes detta album. Juni 1994 besökte jag för första gången Provinssirock i Seinäjoki och orsaken var odelat Therapy?s närvaro och i synnerhet detta album. Så här 30 år senare kan jag konstatera att såväl albumet som konserten än i dag hör till mina absoluta favoriter.
Genre: Alternative metal, alternative rock