Jag tycker att termen underskattad är överskattad. Därför väljer jag med glimten i örat att kategorisera denna del av bloggen som "Det borde talas dubbelt mera om..."
Jag vågar nästan påstå att så gott som alla musikartister har anhängare som höjer dem till skyarna som världens bästa artist, band och så vidare. Tanken med just detta inlägg är att belysa de artister / band som jag tycker inte uppmärksammas tillräckligt ofta av tillräckligt många.
Fenomenet i sig är åtminstone tudelat. Jag kommer själv väldigt väl ihåg tiderna då jag inte förstod varför så få kände till bandet Metallica. Mitt absoluta favoritband från det att jag hörde dem för första gången i 11-12 års åldern (med det är en annan, kanske kommande historia). Samtidigt kändes det som att man gick omkring med en egen liten guldklimp i fickan som man ibland lät andra betrakta på avstånd. Och på den tiden oftast och gärna med avsky. Jag fick med andra ord ha dem rätt långt för mig själv.
Samtidigt som man visste att guldklimpen man gick och bar på skulle minska i värde ju mer man delade på den, ville man ju ändå att också andra åtminstone skulle få veta om att den fanns. Därav denna blogg i allmänhet och i synnerhet inläggen med rubriken Det borde talas dubbelt mera om...
Circle - ursprungligen från Björneborg, med endast grundaren och riktningsgivaren Jussi Lehtisalo kvar från originaluppsättningen, har gett ut ett 50-tal album sedan debuten Meronia 1994. Lite beroende på hur man räknar. För ibland ger samma sammansättning ut skivor under annat namn, ibland hyrs bandnamnet ut till ett helt annat gäng så som det gjordes 2013 då deathmetal-albumet med det i sammanhanget träffsäkra titeln Incarnation, släpptes under namnet Circle, på skivbolaget Full Contact Records (med samma löpande skivkontrakt), men med en helt annat uppsättning musiker tidigare tillhörande banden Stench of Decay och Ascended. Nå, under tiden gav ursprung-Circle ut två skivor under namnet Falcon, varefter de året efter återtog sitt ursprungsnamn Circle. Vad som hände med den andra uppsättningen, den som gav ut deathmetal-albumet Incarnation, står höljt i dunkel. Allt är med andra ord klart som korvspad...
“I thought we had finally made the best record of our career, and we didn’t even have to waste any time accomplishing that.” - Jussi Lehtisalo
Läser man på deras wikipediasida så är det experimentell rock som Circle sysslar med. En så mycket mer vag beskrivning än den kan det knappast bli, men sett till bandets hela karriär utmanar jag vem som helst att ge en mer konkret beskrivning. Dock kan man kanske påstå att Circle gör skäl för sitt namn. Så väl ljudmässigt som konceptuellt. Även om den musik de producerade på 90-talet känns rätt enhetlig så är det som helhet ingen brant utvecklingskurva bandet har gått längs. Metal, krautrock, psychedelia, ambient, jazz, prog och art rock. Var genre för sig och samtidigt i en enda röra.
Mellan 1994 och 1999 hann gruppen ge ut hela 7 album. Dessutom med en relativt stor omsättning på bandmedlemmarna, men sedan 2002 och inspelningen av albumet Sunrise, har grunduppsättningen utgorts av nämnda Jussi Lehtisalo, Mika Rättö, keyboard och sång; Janne Westerlund, gitarr och ibland sång samt Tomi Leppänen, trummor. 2009 anslöt sig dessutom gitarristerna Julius och Pekka Jääskeläinen till gruppen.
Om du någonsin vridit ett kalejdoskop framför ditt synfält, kan du kanske, om du översätter det visuella synintrycket till ett auditivt ljudintryck, föreställa dig hur Circle låter. Oberoende av motivbild / ljudlandskap. Vid ett första intryck (beroende på vilken skiva du lyssnar på) kan det hela te sig en smula kaotiskt. Men ju fler gånger du utsätter dig själv desto större är belöningen av att det som först tedde sig som ett oorganiserat pussel, i slutändan faktiskt är ett tydligt landskap av valfritt tema.
Mitt förslag är att som introduktion belysa Circle från tre olika perspektiv. Börja fast med debuten Meronia. Inte för att heller den skivan är särskilt lättlyssnad, men bara för att ge ett oskyldigt kronologist perspektiv. Följ sedan upp med albumet Rautatie från 2010, som tacksamt varvar klassisk heavy metal, med monoton krautrock och återhållsam psykedelisk rock. Detta album innehåller dessutom radioundantaget Lääke. Om du nu ändå hängt med så här långt så varför inte ge det hela en sista chans med albumet Guillotine från 2003. Ett något mer återhållsamt uttryck som tematiskt representerar ett zen-tillstånd av Circles alla experiment. Samtliga dessa förslag finns tillgängliga åtminstone på Spotify och Apple Music.
Men hej! Om du sedan tidigare är bekant med Circles musik - se till att pricka in en livespelning, om du inte redan har gjort det. Det är en unik upplevelse.
