Pitchshifter var det där perfekta bandet som uppstod i death- och industrimetallens utkanter. Perfekt i just det häseendet att det var en fulländad avvägd kombination av de bägge nämnda subgenrerna. I synnerhet debuten Industrial uppvisade en aldrig tidigare hörd musikalisk smältdegel av trummaskin, nerstämda, tunga och samtidigt skriande karga gitarrer samt en vokalist som helt hängav sig till de gutturala stämmorna. Ett koncept som bland andra Fear Factory åtminstone delvis nappade på tre år senare. Orsaken till att debutalbumets vokalist Mark Clayden strax därefter skulle överlämna mikrofonen till sin bror JS Clayden, kan vi bara spekulera i. Ljudbilden på den efterföljande EPn Submit uppdaterades inte nämnvärt och erkännas ska att undertecknad först i och med bakgrundskontrollen inför denna resension inser att vokalistbytet skedde redan efter debutplattan.
Inför Desensitized skedde däremot en hel del uppdateringar. Såväl konceptuellt som i banduppsättningen. Tidigare gitarristen Stuart E. Toolin fick stryka på foten till förmån för ännu mer digitala sekvenser och samplingar än tidigare. Det samma gäller trummaskinen som ersattes av en mänsklig motsvarighet i ´D´.J. Walters. En uppdatering som sällan går hem över en natt, men jag vill nog påstå att det i det här fallet faktiskt är fråga om just en uppdatering. Ljudbilden har uppdaterats så pass mycket digitalt och (maskinellt) att detta till sist och slutligen inte landar i någon för stor auditiv kontrast. Åtminstone inte helhetsmässigt. Ljudbilden är om möjligt ännu mer enhetlig än tidigare och dessutom har Pitchshifter ännu här släpat med sig de för bandets gitarrist Johnny A. Carter kännspaka gitarrmelodierna. Ytterligt simpla i utförande och uttryck, men ack så effektiva och stämningshöjande, för att inte säga rent av stämningsskapande. Därtill har en del av kompositionerna kryddats rätt starkt av hiphop-baserade rytmer. Speciellt uppenbart (och i min smak alltför starkt) i låten To Die is Gain.
