2000 Underworld - Everything, Everything
2001 Silverbullit - Citizen Bird
2001 Silverbullit - Citizen Bird
2002 Circle - Alotus
2003 José Gonzáles - Veneer
2004 Silverbullit - Arc Light
2005 Bolt Thrower - Those Once Loyal
2006 Ben Frost - Theory of Machines
2007 Anna Ternheim - Leaving On A Mayday
2008 Meshuggah - ObZen
2009 Maserati - Passages
2010 Killing Joke - Absolute Dissent
2011 Kreng - Grimoire
2012 Swans - The Seer
2013 Klaus Schultze - Shadowlands
2014 Gnod - The Somnambulist’s Tale
2015 Everything Everything - Get To Heaven
2016 Swans - The Glowing Man
2017 King Gizzard & The Lizard Wizard - Flying Microtonal Banana
2018 Scars On Broadway - Dictator
2019 Tool - Fear Inoculum
2020 Paradise Lost - Obsidian2021 Carbon Based Lifeforms - Stochastic
2022 Final - It Comes to Us All
2023 Steven Wilson - The Harmony Codex
2024 Everything Everything - Mountainhead
Tillsammans med band som bl a Anathema och My Dying Bride räknas Paradise Lost som pionjärer inom genren death-doom metall (en avkomma av den traditionella doom metallen och gothrocken som bägge fick stadigt fotfäste under 1980-talet). Medan My Dying Bride mer eller mindre kompromisslöst klamrat sig fast vid death-doom metallens tunga bergvägg, avvek Paradise Lost redan med sitt fjärde album Icon (1993) i ett sökande efter mer experimentella ljudlandskap och flörtade hej vilt med Storbritanniens synthpoptradition. Efter en handfull vilsna skivor, smög sig successivt de mer kännspaka, mörka och tyngre kompositionerna in på utgivningarna och i och med Plague Within (2015) återtog bandet sin plats i förarsätet. Inför inspelningen av Medusa (2017) hoppade den finländske batteristen Waltteri Väyrynen på ekipaget som bandets sjätte trummis i ordningen. I övrigt har medlemslistan faktiskt hållits intakt sedan starten 1988 och då man hör Väyrynens bidrag, finns nog inga skäl till att tro att trumpallen byts ut i första taget.
Obsidian är Paradise Losts sextonde studioalbum sedan debuten Lost Paradise (1990) och det känns inte långsökt att konstatera att vokalisten Nick Holmes verksamhet i svenska old school death metalbandet Bloodbath starkt har bidragit till att Paradise Lost återgått och i viss mån uppdaterat sitt sound. Tillbaka är de traditionella growlpartierna, som uppenbart har uppgraderats och förfinats och kompositören/gitarristen Gregor Mackintoschs säregna och twistat vackra gitarrleads. Arrangemangen följer vid en inledande lyssning nästan slaviskt och eventuellt tråkigt den traditionella mallen för hur slående låtar ska byggas och kunde lätt så förbli om det inte vore för de smått kalejdoskopiska och kanske till och med fraktala gitarriffen som kan upptäckas vid varje ny lyssning. På Obsidian fyller Paradise Lost tratten med en blandning stilar och skapar en helt ny egen. En gnutta Sisters of Mercy,,en gnutta Depeche Mode, en gnutta traditionell heavy metal och voila death-doom i ny tappning.