2000 Underworld - Everything, Everything
2001 Silverbullit - Citizen Bird
2001 Silverbullit - Citizen Bird
2002 Circle - Alotus
2003 José Gonzáles - Veneer
2004 Silverbullit - Arc Light
2005 Bolt Thrower - Those Once Loyal
2006 Ben Frost - Theory of Machines
2007 Anna Ternheim - Leaving On A Mayday
2008 Meshuggah - ObZen
2009 Maserati - Passages
2010 Killing Joke - Absolute Dissent
2011 Kreng - Grimoire
2012 Swans - The Seer
2013 Klaus Schultze - Shadowlands
2014 Gnod - The Somnambulist’s Tale
2015 Everything Everything - Get To Heaven
2016 Swans - The Glowing Man
2017 King Gizzard & The Lizard Wizard - Flying Microtonal Banana
2018 Scars On Broadway - Dictator
2019 Tool - Fear Inoculum
2020 Paradise Lost - Obsidian2021 Carbon Based Lifeforms - Stochastic
2022 Final - It Comes to Us All
2023 Steven Wilson - The Harmony Codex
2024 Everything Everything - Mountainhead
Att välja och lista sin favoritmusik har mera med dagsformen än med ens långsiktiga smak att göra. Då jag väl bestämt mig för att lyfta fram denna platta som 2023 års album, var min nästa tanke att det ju är den andra skivan i listan som Steven Wilson på något sätt har haft att göra med, men efter att ha ögnat igenom listan kunde jag konstatera att så inte var fallet. Skulle jag i dag ha valt 2010 års favoritalbum, hade nog Killing Jokes Absolute Dissent fått väja för Mikael Åkerfeltds (Opeth) och Steven Wilsons samarbete, Storm Corrosion.
Nå nu med sitt sjunde soloalbum, har han i alla fall tagit sig in på listan. Den före detta bandledaren i det legendariska bandet Porcupine Tree har under sin solokarriär hunnit avverka en hel del musiker och listan på medverkande innehåller alltid minst 10 namn. Ibland kända - ibland okända, men att har getts möjligheten att medverka på ett av Steven Wilsons album är definitivt något att lägga till i CVn.
Steven Wilson har försett världen inte bara med egna kompositioner, utan är också flitigt anlitad som producent. Bland annat då av tidigare nämnda Opeth redan under tidigt 2000-tal.
The Harmony Codex är ett paket innehållande 10 låtar som sträcker sig över 64 minuter. I min värld är albumets titel det enda rätta, enbart baserat på nämnda upplägg och då man sedan öppnar första pergamentet möts man av omfångsrika orientaliska tongångar som i sin tur skapar en förväntan på en introduktion av rytmer i motsvarande ljudbild. Men Steven Wilson ger här ännu ett exempel på sitt behov och sin förmåga att skapa kontraster som sist och slutligen allt som oftast ändå utmynnar i ett enhetligt ljudlandskap.
Kontrastrika helheter, ja. Hela albumet kan i sämsta fall upplevas vara spretigt med tanke på de individuella låtarnas inriktning. I bästa fall kan man uppleva albumet som ett praktexempel på hur influenser från hela populärmusikhistorien kan samlas till en naturlig helhet.
Under sin solokarriär har Steven Wilson blandat mästerliga album med rejäla sömnpiller och i och med The Harmony Codex får vi en balanserad fullträff så väl produktionsmässigt som arrangemangmässigt.