Vid det här laget hade Johan Edlund sedan länge skakat av sig det svenska dödsmetallspöket som han sprang ur under sent 1980-tal. Senast efter debuten Sumerian Cry, integrerades de gotiskt inspirerade tongångarna i Tiamats fjälliga kompositionskropp och fick vart efter allt större utrymme tills de ungefär vid tidpunkten för uppföljaren till A Deeper Kind of Slumber inte var mycket mera än en generad replik av Andrew Eldritch senare utgivningar.
Nu kanske det verkar som om Tiamat är ett enmansprojekt och det är det i viss mån. Åtminstone om man ser till bandets medlemsomsättning och vem det är som skapar det mesta. Så väl textmässigt, musikmässigt, visuellt, och konceptuellt så är det just Johan Edlund som står som upphovsmakare. Han har dessutom alltid ett finger i burken då det gäller produktion.
Om inledningsstycket i denna text anses vara pejorativt, är det bara för att försöka skapa någon sorts balans i reflektionen. A Deeper Kind of Slumber är nämligen ett mästerverk. Till och med en av, i mitt tycke, 1990-talets musikaliska höjdpunkter. Med från föregångaren och bandets kanske största kommersiella framgång, Wildhoney, följde det psykedeliska och atmosfäriska ljudlandskapet och därtill en del klassiska och orientala instrument som ter sig mirakulöst kontextuellt fulländat arrangerade. Jag skriver mirakulöst därför att det inte går att skönja någon annans hand än Edlunds i arrangemangen och bara som en jämförelse med Tiamats tidigare produktioner.
 |
| Vem, om inte Johan Edlund själv, pryder omslaget (europaversionen) |
Denna skiva kanske inte är något att hänga i julgranen för de pretentiöskänsliga. Storslagna och svulstiga kompositioner ackompanjerade av en ohållbar (kanske till och med falsk?) sångröst bäddar såklart för ett uttryck iklätt för stora skor. Och kanske är de så om man dyker in i Tiamats diskografi just här. Med tanke på det skulle jag kunna rekommendera att starta med bandets tredje album Clouds, om det inte vore för denna plattas öppningsspår Cold Seed, som lika väl introducerar lyssnaren till Tiamats mångfasetterade ljudvärld. Så hugg in och ta för er av A Deeper Kind of Slumber, men gå sedan bakåt i diskografin. Föregångaren Wildhoney är i paritet med denna, men det mesta efter 1997 känns bara tvunget.
Favoritlåtar: The Desolate One, Atlantis as a Lover, Only in My Tears it Lasts, A Deeper Kind of Slumber
Genre: Gothic Rock
Vitsord: 6,4 / 7
Vitsord: 6,4 / 7