Jag tycker att termen underskattad är överskattad. Därför väljer jag med glimten i örat att kategorisera denna del av bloggen som "Det borde talas dubbelt mera om..."
I olika sammanhang där favorittrummisar ombeds listas, förekommer i mitt tycke alltör sällan de nämnda i nedanstående lista 1 - 10. Som så ofta överrepresenteras mina listor av rock och heavy metal, men som kanske bekant så är just de de musikgenrer som oftast förekommer på min skivtallrik eller i mina spellistor.
Innan jag listar de trummisar jag tycker det borde talas dubbelt mera om, så vill jag först ge några exempel på trummisar som också hade kunnat inkluderas i listan, men i och med att de ofta återkommer i uppräkningar av världens bästa trummisar så väljer jag att hoppa över dem denna gång:
Neil Peart, Steve Gadd, Billy Cobham, Terry Bozzio, Dave Weckl, Cozy Powell, Chester Thompson, Dave Lombardo, John Bonham, John Theodore, Dave Grohl, Tomas Haake, Bill Bruford, Morgan Ågren, Meg White, Stewart Copeland, Danny Carey, Gavin Harrison...
1. Sean Reinert - få musiker har revolutionerat extremmetalgenren på det sätt som Sean Reinert gjorde i början av 1990-talet. Som endast 20 åring bidrog han i högsta grad till att bredda den då så snäva deathmetal genren. Detta i och med Deaths fjärde fullängdare Human. Den i mitt tycke fulländade kombination av känsla och teknik uppnås knappast via några genvägar. Ett enträget hamrande av såväl jazz som metal ger detta resultat. Tillsammans med gitarristen och barndomsvännen Paul Masvidal, grundade han redan 1987 det progressiva metalbandet Cynic. Mycket tack vare dessa två virtuosers bidrag på nämnda Deathalbum, fick de sedan möjligheten att med sitt eget band släppa sitt debutalbum Focus (1993). Sean Reinert dog 2020, endast 49 år gammal.
2. Lars Ulrich - talas det i och för sig mycket om, men i mitt tycke allför sällan ur det perspektiv han är värd. Ett band är inte bättre än dess trummis, sägs det. I det här fallet handlar kompetensen nog om allt annat än tekniskt utförande eller taktfasthet. När det gäller att hålla tempot något så när stadigt under Metallicas liveframträdanden, är det snarare rytmgitarristen än trummisen som sköter den uppgiften. Ändå. Under 1980-talet rankades Lars Ulrich kontinuerligt som den mest inflytelserika trummisen inom genren. Något tekniskt underverk är han som sagt inte, men sällan hör man en trummis som har en sådan känsla för vad hens instrument kan tillföra en låt rent kompositionsmässigt. Ulrich står som medkompositör på 99% av Metallicas låtar och då är det sällan varken riff eller texter han bidrar med. Arrangemang handlar om att tillföra en låt det den behöver och förtjänar och där är Lars Ulrich mästare.
3. Vinnie Colaiuta - det finns till och med en risk att du ställer frågan - vem är det? Det finns till och med sådana av oss som vet att de har hört hans bidrag på diverse inspelningar, som banne mig inte kan minnas hur hans traktering låter. Tala om att tjäna låten framom att göra sig själv hörd! Om du känner till någon annan trumslagare med ett lika långt och brett CV, så meddela mig gärna! De flesta av oss har hört Joni Mitchel, Sting, Frank Zappa, Megadeth, Billy Joel, John Fogerty, Ray Charles, Tori Amos, Joe Cocker, Paul Anka, Paul McCartney och Joe Satriani. Dessa artister är bara... Michael Bublé... några få... Celine Dion... av vars album denna man har bidragit till... Leonard Cohen...
4. Martin Lopez - har man tålamåd med nypåstigna i Opeths instrumentalistsekipage så får man så gott som alltid valuta för sitt väntande. Martin Lopez hoppade på tåget vid tidpunkjten för Opeths tredje album, My Armes, Your Hearse (1998) och ägde trumpallen fram till Ghost Reveries (2005). Om föregående nämnda trummis kan beskrivas som en tjänare av kompositionen, så kunde man kanske beskriva Lopez som det samma, fast med tillägget att man aldrig glömmer hur han låter. Tack vare hans breda tolkningsförmåga, lyckas han ibland ta kompositioner till sådana dimenstioner som kompositören själv knappast varit medveten om att ens fanns. I mitt tycke kulminerade detta i och med Lopez sista bidrag till Opeth; Ghost Reveries. Efter sitt avhopp grundade hand bandet Soen (med bland andra Steve Di Giorgio), som även det förtjänar en lyssning.
5. Ruth Underwood - är kanske inte trummis ur ett traditionellt perspektiv, men bekanta dig gärna med hennes karriär som trakterare av variearnde slagverk i Frank Zappas diskografi och dela gärna med dig om du någonsin hört och sett maken till den virtuositet som hon uppvisar! Ruth, som är klassiskt utbildad, inledde sin karriär efter att ha sett Frank Zappa and the Mothers of Invention spela på Garrick Theater i New York 1967 och deltog från och med inspelningen av Uncle Meat (1969) på många av Zappas skivor.
6. Mike Bordin - den hårtslående trummisen är kanske mest känd som en av de längst bevarade medlemmarna i det San Franciscobaserade bandet Faith No More. Sällan stöter man på en trummis med ett lika kännspakt sound som Mike Bordin. Det går inte att ta miste på hans uppriktiga engagemang bakom varje slag. Att samtidigt lyckas få låtarna att svänga, lika mycket på skiva som live, är kanske "Puffys" största trademark. 1996 satte han sig bakom trummorna i Ozzy Osbournes band och bidrog med sitt hamrande på 6 skivor mellan 2001 och 2007 (däribland andra nyinspelningarna av Diary of a Madman och Blizzard of Ozz).
7. Tim Alexander - även om de flesta känner "Herb" för sitt engagemang i Primus, med vilka han spelat in 9 skivor mellan 1989 och 1995, 2003 och 2008 samt från 2013 och framåt, har han också drygat utt sitt CV med i första hand samarbete med Maynard Keenan i A Perfect Circle och Puscifer. "Herb" är en av de där trummisarna som man kan klaibrera sin metronom mot, samtidigt som han i och med sina mångfacetterade polyrytmer kan lura vilket öra som helst. Därutöver är han i mina öron "the posterboy" för kombinationen av ett kraftfullt och samtidigt känsligt tillslag.
8. Terri Lyne Carrington - Konserten de gav i Schaumansalen 2018 gick inte av för hackor, men hade Yellowjackets spelat i Jakobstad 18 år tidigare, skulle vi fått se Terri Lyne Carrington i uppsättningen. Även om hon spelat tillsammans med storheter som Dizzy Gillespie, Stan Getz, Herbie Hancock och Wayne Shorter, gillar åtminstone jag hennes egenhändiga hantverk bäst. 2023 firar hon 40 års jubileum och en mer mångsidig jazztrummis än Terri har jag svårt att tro att någon kan presentera.
9. Phil Collins - När skolkompisarna Peter Gabriel och Tony Banks auditerade nya trummisar till Genesis, visste de att Phil Collins var mannen för jobbet redan innan han började slamra på skinnen. Peter Gabriel, som själv hade fuskat som trummis, uppges ha sagt att han redan i det skedet då Phil satte upp sitt trumset och rättade till trumpallen, kunde konstatera att Genesis nu skulle ha att göra med en trummis som de inte skulle behöva förklara utförandet i detalj för. Att sedan mr. Collins redan på sin första inspelning med Genesis (albumet Nursery Cryme) skulle bistå med så väl bakgrundssång som leadsång (på låten Absent Friends), är en annan historia. I och med Phil Collins tillträde i Genesis, lyftes bandets nivå flera steg. Även om han ännu inte bidrog i någon större utsträckning som låtskrivare, så breddades de musikaliska möjligheterna väsentligt och det att han efter Peter Gabriels uttåg ur gruppen, tvingades lämna trumekipaget bakom sig vid liveframträdanden, hämmades hans utveckling som trummis inte alls. Tvärtom. Phil Collins bidrag till fusiongruppen Brand X, ses inte sällan som höjdpunkten i hans karriär som trummis. Personligen har jag svårt att välja någon favoritperiod från hans repertoar, men att han tillsammans med Peter Gabriel skapade det trumsound som skulle att komma att användas åtminstone genom hela 1980-talet, tycker jag ytterligare är ett kvitto på att han bör finnas med på denna lista.
10. Stevie Wonder - men hej! Vad gör Stevie Wonder på en trummislista, hör jag en och annan fråga sig. Nåja, Eric Clapton håller med mig i alla fall. Mannen med en karriär som omspänner ett halvt sekel, trakterar de flesta instrument med bravur. Vilket han med all tydlighet bevisar om och om igen på sina inspelningar. Och då i synnerhet som trummis. Något som i mitt tycke kulmineriar på hans sextonde studioskiva Innervisions (1973) och i synnerhet med låten Higher Ground, där samtliga ljud som kommer ur din högtalare tillskrivs ingen mindre än den då 23 årige Stevie Wonder. Nedan följer ett klipp från ett framförande från ett ännu tidigare datum.
Listan kunde göras oändligt lång och förhoppningsvis kommer jag att uppdatera den i något skede. Inte osannolikt kommer då Linda-Philomene Tsoungui, Steve Judd, Deantoni Parks och Larnell Lewis att anslutas...