Få band delar sin publik som Genesis. Med eller utan Peter Gabriel? Vill man bevara sin street cred, väljer man det första alternativet. Till och med om man erkänner att man gillar bandet jämlikt med och utan, riskerar man att hamna i proggrockpolisens fängelse.
Senast med albumet Abacab markerade Genesis definitivt att progressiv musik är så mycket mer än udda taktarter och oändliga mellotronutsvävningar. Vid det laget hade både Gabriel och den tidigare gitarristen Steve Hacket sedan länge etablerat sig som soloartister och den kvarvarande trion nosade på sådana kommersiella framgångar de tidigare aldrig anat.
I och med det självbetitlade albumet nådde Genesis ut till de verkligt breda lyssnarskarorna som är lyckligt besparade från de snäva och konservativa ramarna som gäller inom den progressiva rocken. Plattan är sprängfylld med låtar som fastnar. Inte minst tack vare Phil Collins sångmelodier. Påtagligt är att hans solokarriär även här matar bandet med den personliga kreativa frihet som kan uppnås då man frigör sig från det tidigare trygga och så lätt förutsedda.
Collins själv har uttryckt att han på den här skivan också trummar bättre än någonsin. Det som åtminstone låter som en rak takt, kan vara minst lika utmanande att förmedla som det han framförde under första halvan av 1970-talet. Mitt favoritexempel på detta är låten Illegal Alien. En vid en ytlig perception, simpel komposition där trumspåret enbart håller i ramen. Exakt det som utgör fundamentet för vilken låt som helst. Och en ram utan krusiduller ger så mycket mer utrymme för själva målningen.
Nej. Genesis är minst lika bra utan Peter Gabriel och Steve Hacket!
Favoritlåtar: Home by the Sea, Just s Job to Do, That’s All
Genre: Pop, art rock
Betyg: 5,4 / 7