Vad har band som Killing Joke, Pink Floyd och The KLF gemensamt? De härstammar alla från Storbritannien? Jodå. Och det gör mannen bakom dagens skivtips också. Även om Dr. Alex Paterson oftast opererar i en duo (som i sin tur lockar till sig bland andra nämnda världsartister med experimentlusta till sina produktioner), så är han hjärnan och hjärtat i The Orb.
Tillsammans med Jimmy Cauty (med flera) bröt han land i den elektroniska musikens värld med debuten och ambientklassikern The Orb's Adventures Beyond the Ultraworld. Ett över 100 minuters rymdepos som når klimax i den drygt 18 minuter långa A Huge Ever Growing Pulsating Brain That Rules from the Centre of the Ultraworld. Minnie Riperton känner åtminstone de som var på hugget för 50 år sedan till. Hon sjunger på den låten. Ja, eller sjunger och sjunger. I den här genren tar man sig friheten att sampla den musik och de ljud man finner lämpligt för sina ändamål. Lite som William S. Burroughs sätt att klippa och klistra ihop sina berättelser.
Med uppföljaren U.F.Orb lockar han tillsammans med Chris Weston (med flera) delvis till sig ännu mer dansanta varelser. Kanske inte i öppningsspåret där utomkroppsliga erfarenheter O.O.B.E. betraktas tillsammans med bland andra den österrikiske filosofen Karl Popper. Här är det mest svepande ljudlandskap som dansar till en flöjt av okänt slag (kanske ney?), i mjuk samklang med då och då återkommande ackord i vår utomkroppsliga färd bland stjärnorna.
Kanske inte heller i inledningen av skivans tredje spår, Blue Room, där vi plötsligt inser att också universums hav har Gaianska maritima tendenser. Fast efter en stund får vi börja dansa. För här föräras vi dessutom av Jah Wobbles wobblande bas, cirka 10 minuter in i låten. Nåja. Steve Hillage känner åtminstone de som var på hugget för 50 år sedan till. Han lirar gitarr på just den här låten. Och den här gången, mina damer och herrar, är det inte fråga om någon sampling.
Tre låtar in i skivan, bryr vi oss inte längre om hur i all världen vi ska kunna återvända till verkligheten och än mindre vardagen. Det vi i alla fall kan konstatera är att hallucinogener är fullständigt överflödiga om vi orkar hänge oss till sådan här musik.
Ok. Vi som var unga på 1990-talet får äntligen något att referera till i Towers of Dub, som inleds med en busrigning a´la rikssvenska Hassan. Här frågar någon som uppger sig för att vara Marcus Garvey efter en viss Haile Selassie. Resterande 12 minuter får vi än en gång njuta av en wobblande basgång till något som närmast kan beskrivas som en studie i ambient-reggae. Denna gång är basgången dock en sampling vi hör från det jamaikanska reggaebandet The Revolutionaries låt Bamba In Dub.
Två låtar senare får vi ett majestätiskt uppvaknande i skivans nästsista virvlande spår som sedan avslutas mer eller mindre klibbigt (det lär faktiskt vara en elefantfjärt vi hör. Samplad och mixtrad). Om man nu inte lyssnar på youtubeversionen vill säga. Då får du möjlighet att lyssna igenom delar av skivan än en gång i remixade versioner. Dessutom finns singeln Assassin tillgänglig som extra tilltugg.
Blunda och njut!
Favoritlåtar: O.O.B.E, Blue Room, Close Encounters
Genre: Ambient house, electronica, dub
Betyg: 6,0 / 7