Nyupptäckter
Säga vad man vill om alla dessa streamingtjänster vars symptom till stor del underminerar alla artisters möjligheter till att sälja hårdvara, men samtidigt har det knappast någonsin funnits dylika möjligheter för den enskilde lyssnaren till att upptäcka tidigare aldrig hörd musik.
För mig är nog just streamingtjänster och sociala media de främsta sätten att stöta på för mig ny musik. Kvar finns ändå det som jag alltid upplevt som det optimala. Livemusiken. Att upptäcka ett band under deras liveframfträdande lämnar oftast de starkaste intrycken. Också musik som man tidigare aldrig riktigt fattat, kan ge helt nya dimensioner vid en konsert.
2024 års lista på nyupptäckt musik som gett störst avtryck, ser ut som följer:
1. Sleaford Mods (Divide and Exit)
 |
| Sleaford Mods |
Iggy Pop var den som introducerade alla sina följare (inklusive undertecknad) på sociala media för Sleaford Mods. Detta genom ett klipp där hans papegoja dansade till duons låt Tweet, Tweet, Tweet från albumet i länken ovan.
2. Dead Pioneers (Dead Pioneers)
Detta relativt nya band hittade jag av en slump på BIPOC in Punk på Instagram och föll pladask. Deras självbetitlade debut släpptes 2023 och hade antagligen varit mitt val för det årets favoritalbum om jag hade hört det då.
3. Daughters (You Won´t Get What You Want)
Swans är ett band jag upptäckte för 13 år sedan och jag kan konstatera att algoritmerna på Apple Music var på min sida då jag hittade Daughters för en månad sedan. Ett numera nerlagt band som gått igenom en del genrer. Deras sista skiva kom 2018 och är nog en klar favorit i mina hörlurar just nu.
4. Skyjoggers (Live at Utopia, Turku 18.4.2024)
Det bästa är att upptäcka ny musik live och Skyjoggers är mitt färskaste exempel på detta. Den Tammerforsbaserade trion behövde inte många minuter på scenen på Utopia i Åbo för att övertyga mig. Så pass att de trumfade den kvällens huvudartist Truckfighters.
5. Mdou Moctar (Funeral for Justice)
 |
| Funeral for Justice |
Insikter
För mig är timing den klart mest avgörande parametern för huruvida jag uppskattar musik eller inte. Vilket sinnestillstånd jag befinner mig i och vad som händer runt omkring just då är avgörande för huruvida jag låter musiken försvinna i bakgrunden eller om den får en mer framträdande roll. Till och med musik som funnits närvarande hela mitt liv kan ha tett sig mer eller mindre obetydligt ända tills den stud jag är beredd att ta den till mig. Ibland kan det till och med gälla musik på en sådan basal nivå som The Beatles...
2024 års lista på musik som jag äntligen insett storheten i, ser ut som följer:
1. The Beatles (Revolver)
The Beatles brukar vara lite av en vattendelare. De flesta kanske ändå håller med om bandets historiska betydelse och plats som arkitekterna bakom populärmusikens planritning, samtidigt som vissa anser The Beatles vara överskattade i just det sammanhanget. Utan att ha lyckats ta till mig bandets musik, rubb och stubb, har jag ändå alltid hört till den första kategorin. Men konstnärliga intryck (musikaliska i synnerhet) påverkas som bekant så mycket av var man befinner sig i livet i den stunden man upplever dem. Nu under hösten har upplevelsen varit den att The Beatles inte bara är huvudarkitekter utan även nyskapande ännu 60 år efter att de kreerat sin musik.. Än i dag skapas ny musik (jag tror jag vågar mig på att påstå att det till och med skapas nya genrer) inspirerade av detaljer i The Beatles kompositioner. Utgivningarna från Rubber Soul (1965) till Abbey Road (1969) innehåller gott om exempel på detta.
2. Colin Stetson (The Love it Took to Leave You)
Saxofonisten Colin Stetson har sett till att skapa många utlopp för sin musik. Utöver sina soloalbum, inkluderande ett tiotal utgivningar av filmmusik (bland annat The Menu (2022) och Texas Chainsaw Massacre (2022), är listan på samarbeten inte heller fy skam. Tom Waits och David Gilmour är mer eller mindre bekanta för de flesta. Min första bekantskap med Colin Stetson var del två (Vol. 2: Judges) i hans trilogi New History Warfare. I synnerhet titellåten fick mig att reagera med att jag aldrig hade hört något tidigare. Visst har man hört instrumentet trakteras i alla möjliga former tidigare, men på det sätt Colin Stetson inkluderar och använder sin kropp i framförandet är, om inte unikt så något åtminstone jag aldrig hört tidigare. Med årets utgivning The Love it Took to Leave You kulminerar detta och att han uttrycker en gränslös artistisk frihet är synnerligen påtagbart.
3. Bob Hund (Jag Rear Ut Min Själ! Allt ska bort!!!)
Stockholmsbandet Bob Hund ger sin avskedskonsert i augusti. Det kanske de är värda efter en relativt produktiv karriär sedan 1991. Den självbetitlade debuten släpptes 1994 och den sista skivan kom 2019. Också Bob Hund är ett band som alltid funnits i bakgrunden för mig. Ett soundtrack som spelat kontinuerligt men på 100 kilometers avstånd. I somras dök de tydligt upp på min himmel och påminde mig om låten Tralala lilla molntuss, kom hit ska du få en puss. Sedan dess har det länkade albumet gått på repeat. Om inte alltid ur högtalarna, så åtminstone hela tiden i huvudet.
4. Röyksopp (Nebulous Nights - An Ambient Excursion into Profund Mysteries)
Det enda sättet jag kände Röyksopp tidigare var genom låten Poor Leno. Och det är ju ändå snart 25 år sedan den såg dagens ljus. Elektronisk musik har nog alltid mer eller mindre funnits i mina samlingar, men att Röyksopp även hade en konceptuellt och musikaliskt fulländad ambientplatta i sig, var mer än jag kände till och öppnade således portarna till att utforska duons diskografi ännu mer. Något jag antagligen får skäl att återkomma till.
5. Journey (Journey)
Inte förrän i år har jag förstått att Journey bildades av medlemmar från Santana och Steve Miller Band. Inte förrän riktigt nyligen förstod jag att Journeys inledande album var betydligt mer progressivt inriktade än de senare "arenarockspecificerade" albumen. Jag har absolut inget emot Steve Perry som sångare. Han är de facto en av mina absoluta favoriter och behovet att uppgradera efter att Gregg Rolie klokt nog lade hela sin fokus på keyboarden, är uppenbart. Däremot uppskattar jag låtsnickeriet mer på de tidigare albumen. Att Zappatrummisen Aynelesy Dunbar dessutom då satt bakom trumekipaget gör ju inte saken sämre.
Årets album
Att utse vilket album som är ens favoritutgivning under året, har igen mest att göra med dagsform och sinnesstämning. Vissa plattor ser man mer fram emot än andra, vilket kan leda till uppfyllda förväntningar eller besvikelser. Sällan (om ens någonsin) uppnås ett lika starkt sinnesintryck som de man fick i tonåren då en ny platta av ens favoritband såg dagens ljus, men ibland kan band eller artister överraska eller leverera än mer än man någonsin kunnat ana och jag tror att rangordningen på årets favoritalbum baserar sig på just detta.
2024 års lista på utgivna favoritalbum, ser ut som följer.
1. Everything Everything - Mountainhead
2024 års favoritalbum kan du läsa om i en egen recension
 |
| 2024 års favoritalbum |
2. Mdou Moctar - Funeral for Justice
Läs vidare under Nyupptäckter. Egen resension på kommande.
3. Colin Stetson - The Love it Took to Leave You
Läs vidare under Insikter. Egen resension på kommande.
4. Röyksopp - Nebulous Nights - An Ambient Excursion into Profund Mysteries
Läs vidare under Insikter. Egen resension på kommande.
5. Opeth - The Last Will and Testament
Läs recensionen